Den där sorgliga känslan när man vet vad man gör för fel men ändå fortsätter

Det är lite synd hur ofta jag känner att det hade kunna gått annorlunda, dvs bättre, om jag bara hade gjort någonting innan tillfället var förbi. Det kan ju självklart bara vara så att jag i mitt huvud målar upp någonting som egentligen inte fanns, men så här i efterhand är det väldigt ofta det jag känner och det kan vara ganska jobbigt. Jag tror att jag lider av någon sorts impulsivitetsblockering. Det där spontana som gör livet spännande eller räddar stunden utebli liksom. Inte för att mitt liv inte är intressant! Jag har märkt att jag är väldigt duktig på att få mig själv att känna massa känslor och att jag tycker att det är lite roligare när allting är lite komplicerat. Men jag är inte spontan. Alla dumma beslut jag fattar och alla dumma saker jag gör är fruktansvärt väl övervägda, sorgligt nog. Och det är nog där problemet ligger: jag ska nog sluta tänka så mycket! Det kan ju omöjligt vara bra för hälsan att grubbla så mycket som jag gör!