Myrorna springer maraton innanfor mitt skin

Ibland kryper den dar pessimistiska lilla manniskan innom en fram och just nu ar ett sannt ogonblick. Jag ar lessen om jag forolampar dej sara, du vet att jag alskar dej. Men hur trakig kan en sport bli? Just nu ar humoret inte pa topp precis. I morse gick alla i hushallet upp tidigt och akte ivag, tva timmar i bilen, for att titta pa nar yngste sonen i familjen skulle simma. Fran 10 am till 7 pm! Helt sjukt! Visst, det finns fordelar med att titta pa ca 500 mestadels valtranade simmare. Men snalla, ingen kan val fordriva sa mycket tid genom at titta pa manniskor. Jag sa trott pa manniskor, jag vill aldrig mer i hela mitt liv se en kille i speedos. For jag forsokte angagera mig, verkligen forsokte. Men det ar mycket svart att bry sig nar den enda av de simmande manniskorna man kanner ar en kille av 500 och han simmar tre av 700 lopp. Nu ar det har lite overdrivet, men det var sa det kandes.
I det har ogonblicket vill jag bara hem, till min nya sang, alla underbara traningar, min yberharliga familj och mina fantastiska vanner. Till och med att borja skolan igen kanns lockande, bara jag slipper vara sa forbaskat uttrakad.