Untitled

Vet ni hur svart det ar att skriva svenska pa ett engelskt tangentbord? Inte spaciellt, jag tankte bara fraga.

Nytt ar. Sjalv ar jag inte nagon som lagger en massa nyarsloften jag anda inte kommer att halla. Man jag ska anstranga mig mer, jobba hardare och sluta vara en san mes. Det spelar ingen roll nar, man ger inte upp foran man har kommit dit man vill. Om detta ar till affaren langre ner pa gatan eller till andra sidan jorden spelar ingen roll, hela hjartat ska vara med i allting jag gor fran och med nu. Det ar allt. For forsta gangen pa valdigt lange kanns resten okej. Det behovs inga personlighets forandringar eller livsrevolutionerande beslut, att bara vara jag kanns helt okej.

Sa 2006 ar over, med massiva fyrverkerier och tunga fyllor firas det gamla aret ut. Sa vad har vi astakommit under det gangna aret?
Man har lart sig mer, utvecklats och forhoppningvis mognat, atminstone lite. Men jag maste saga: det ar allt tack vare er. Utan er vet jag inte vad jag skulle gora. Ni ger mig modet som kravs for att bara vara jag, och vem detta nu ar sa ar hon accepterad av er. Bad hairdays, pms-dagar och vara olika konstiga besattheter spelar ingen roll. Det ar svart att satta ord pa hur mycket jag tycker om er och pa hur mycket ni faktiskt betyder. Och med risk for att lata over semtimental och formodligen chocka er alla: varje sekund jag inte spenderar med er ar lite trakigare, lite mindre vard. Vare dag jag inte ser er kanns lite ensammare och alltid nar jag inte ar med er ar saknaden sa stor. Ni ar mitt allt, utan er ar jag ingenting. Och det ar inte bara Amanda och Sara som sager det, det ar ett faktum. Four is the perfect number!